Under socialdemokraternas partikongress  behandlades ett stort antal frågor som inte fick särskilt stor publik uppmärksamhet. Frågor som kanske kan uppfattas som väldigt små, men som betyder oerhört mycket för dem det berör. En sådan fråga är narkotikapolitiken.

Tidigt i fredags morse, innan flertalet vaknat, beslutade kongressen att  betona vikten av att aktiva missbrukare också har rätt till ett så rikt och hälsosamt liv som möjligt. Så långt var allt väl. Men det man också gjorde, efter påtryckningar från falanger som är rabiata motståndare till allt annat än gammaldags tradionella behandlingar som kallas drogfria, var att stryka uppfattningen om att det är särskilt viktigt att erbjuda läkemedelsassisterad behandling till opiatmissbrukare och smittskydd genom rena sprutor till injektionsmissbrukare.  Det var förvisso inte så att man uttryckligen sa nej till dessa insatser, men man vågade inte heller vara offensiv och driva narkotikapolitiken framåt.

Narkotikapolitiken bör bygga på kunskap, erfarenhet och evidens. Risken är att passiviteten i frågan om beroendevården skickar en politisk signal till ansvariga runt om i landet om att de inte behöver prioritera läkemedelsassisterad behandling och sprututbytesprogram.  Detta trots att flera undersökningar visar att det på många platser runt om i landet är stora brister i tillgängligheten och regelverket i denna typ av behandling. Dessutom riskerar beslutet att ge vatten på kvarn hos de som ideologiserar vårdinsatserna och kallar behandling med läkemedel för ”drogbehandling”.

De inom socialdemokratin som har ett ansvar för dessa frågor har nu en viktig uppgift att inte göra på stället marsch utan att ta ledningen och utveckla behandling mot evidens och humanism. Passivitet riskerar att vrida klockan tillbaka.

För de flesta av oss är dessa frågor politik och teori. Men för flera tusen människor i Sverige så är detta blodigt allvar varje dag!

Massmediernas bevakning av Sverigedemokraterna och Aftonbladets beslut att publicera partiledaren Jimmie Åkessons islamofobiska debattartikel har fått hård kritik från många olika håll den gångna veckan. Min medbloggare Björn Fries anser att medierna starkt bidrar till att hjälpa partiet i röstfisket inför valet.

Björn och andra ifrågasätter allmänintresset och relevansen i att ge Sverigedemokraterna så stort medialt utrymme. Det finns alltid skäl att ifrågasätta massmedias agerande, men i det här fallet tycker jag faktiskt att de redaktionella besluten har varit helt i linje med massmediernas demokratiska uppdrag.

Även om Sverigedemokraterna enligt mitt förmenande är ett jävla skitparti, finns det ett stort antal svenskar som är beredda att rösta på dem. I opinionsundersökningarna ligger SD över fyra procent. Av just det skälet är det både relevant och allmänintressant att granska partiet. Vem kan ifrågasätta nyhetsvärdet när ett nytt, rasistiskt parti är på väg in i riksdagen? Om granskningen sedan leder till att Sverigedemokraterna får fler röster är mindre viktigt. Massmedierna ska vara konsekvensneutrala, det vill säga de ska inte ta hänsyn till vad deras rapportering leder till så länge rapporteringen är sann. Om vi börjar kräva att massmedierna ska ta hänsyn till konsekvenserna av sin rapportering är vi farligt nära den pressfrihet som råder i Ryssland och Italien.

Dessutom anser jag att det inte går att beskylla massmedierna för Sverigedemokraternas frammarsch. De som ska beskyllas är snarare de etablerade politiska partierna som i decennier har skjutit bort den groende vardagsrasismen och inte tagit vanligt folk på allvar.

Slutligen tycker jag att alla borde ta del av Johan Cronemans tv-krönika i Dagens Nyheter http://bit.ly/1Znyh0

I helgen mottog vi med glädje nyheten om att statsminister Fredrik Reinfeldt äntligen bestämt sig för hur han ska hantera Sverigedemokraterna i samband med nästa val. Till SR:s Ekoredaktion sa Reinfeldt att han avgår om det krävs ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att han ska kunna sitta kvar som statsminister. Syftet med Reinfeldts utspel är naturligtvis att sätta press på Miljöpartiet efter de övriga borgeliga partiledarnas flörtoffensiv tidigare i veckan. Efter viss analys står det dock klart för oss att Reinfeldt i praktiken också säger något annat.

Nämligen: Om inte Sverigedemokraterna aktivt stödjer en eventuell kommande regeringsbildning utan passivt avstår från att rösta på oss är jag beredd att bilda en minoritetsregering. Därmed accepterar Reinfeldt att gå in i en ny fyraårsperiod med ett klart beroende av Sverigedemokraternas stöd i alla frågor där det inte finns blocköverskridande uppgörelser.

Det innebär att Reinfeldt, för att kunna bibehålla den årtåvärda makten, är beredd att göra rasistpartiet Sverigedemokraterna till ett av de mest inflytelserika partierna i sveriges högst beslutande organ, vår riksdag.

Istället borde Reinfeldt, som den grönröda oppositionen med Mona Sahlin i spetsen, klargöra att inte vid NÅGON EVENTUALITET över huvudtaget göra sig beroende av stöd från Sverigedemokraterna! Det skulle dessutom göra det avsevärt mindre intressant att rösta på Sverigedemokraterna om även alliansen deklarerar denna inställning. Då blir en röst på Sverigedemokratera en röst i tomma intet.

Men makten lockar tydligen Reinfeldt till den grad att han är beredd att göra en borgerlig regering beroende av rasister och vad än allvarligare är; så försöker han lura oss väljare med halvkväda visor om vad han tycker. Skamligt!

Vi bevittnar just nu en medial härdsmälta kring bevakningen av Sverigedemokraternas landsdagar i nazianstrukna Ljungbyhed. Jag undrar; vad finns nyheterna, allmänintresset och relevansen i den enorma uppmärksamhet som detta lilla, icke riksdagsparti levererat just nu? Är det en överraskning att de inte gillar det mångkulturella samhället eller att de anser att muslimerna (judar är inte gångbart längre) utgör det stora hotet mot den svenska demokratin och inom några år tar över oss alla, när de väl våldtagit klart? Har vi fram tills nu trott att de anpassat sig till den svenska synen och bara är lite lagom rasistiska? Har vi genom deras parlamentariska närvaro i en mängd svenska kommuner, där de oftast gör väldigt lite väsen av sig, fått ett intryck av att det är ett ganska harmlöst förvirrat parti som kan nästan ingenting om vardagspolitiska frågor? Har vi fått en känsla av att så himla farligt är det väl inte med lite främlingsfientlighet vid de politiska fika borden?

Ja, banne mig, så verkar det! När nu Jimmie Åkesson klart och tydligt klargör det som funnits i Sverigedemokraternas program och på deras agenda under hela dess existens, så exploderar media av förvåning. Det har inte funnits en enda dagstidning med nationella ambitioner som inte upplåtit enormt utrymme under veckan-aftonbladet i måndags är informell vinnare med 6 sidor!

Sverigedemokraternas ledning är genomtänkta, strategiska rasister och vet mycket väl vad de sysslar med. De bör behandlas utifrån det perspektivet. Visst jag erkänner; det finns allmänintresse, relevans och kittlande nyhetsvärde i deras unkna budskap. Men denna monumentala uppmärksamhet som sverigedemokraterna rönt den senaste veckan avskräcker inte deras sympatisörer eller möjliga väljare. För dem är det ingen nyhet att de tycker illa om muslimer och att mångkultur är av ondo. Ska dessa människor nås så krävs det helt andra åtgärder än att ge oproportionerligt utrymme åt Sverigedemokraterna. Då krävs det förändringar i vardagen för människor som är missnöjda och att de etablerade partierna tar deras frågor på allvar!

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har nu på allvar outtat sig själv och partiet som islamofober. I en debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009 skriver Åkesson att muslimerna är det största utländska hotet sedan andra världskriget och att han tänker göra allt som står i hans makt för att vända trenden med vad han upplever som en islamisering av det svenska samhället.

I debattartikeln använder Åkesson argument som angränsar till hets mot folkgrupp. Bland annat skriver han att muslimska män är överrepresenterade bland svenska våldtäktsmän.

Det visade sig vara fel och Åkesson har nu tvingats ta tillbaka uttalandet.

Både bland Sverigedemokrater och oss andra finns ett antal föreställningar om muslimer och islam som saknar grund och är uttryck för fördomar och okunskap. Därför borde staten ta initiativ till en omfattande utbildningsinsats om islam.

 I den skulle både religionsundervisningen i skolorna stärkas och en kampanj för den vuxna befolkningen tillskapas. Ett ”Forum för levande historia” fast med syfte att informera om islam.

Det är okunskapen som är det största hotet mot Sverige, inte muslimerna.